Martina

Vilken fruktansvärt tråkig människa jag är som aldrig uppdaterar min blogg. Kände att det var alldeles för länge sedan jag skrev. Men det var inte bara därför som jag satte mig här. Kände att jag hade något på hjärtat som jag måste säga.
 Det här med beslutsångest, som är ett väldigt kännt fenomen hos mig som de flesta av er känner till. Den där jobbiga osäkerheten, som egentligen handlar om att alltid vilja ha det optimala.
Min mamma och jag är väldigt lika, på många sätt. Men det slog mig främst igårkväll på ett plan jag aldrig tänkt förut. Hon ville jag skulle hjälpa henne med att välja en ny matta till vardagsrummet, då hon har släpat hem cirka 30 tygprover från alladins mattor eller nåt..Jag bestämde mig snabbt för min favorit och hävdade att denna var bäst. Men när hon sedan bett om min åsikt ifrågasätter hon den flera gånger och slänger ur sig saker som:
-Är du verkligen heeeeeeeelt säker på att den är bäst....du tycker verkligen inte att denna är finare, helt säker?

Jag kommer till poängen, jag lovar.

Det jag menar är att hon inte bara diskuterar med mig mig vilken matta hon ska ta, utan hon vill få bekräftelse om att det val hon gör verkligen är det allra bästa hon någonsin kan få. För det är så vi fungerar, vi två, det ligger i släkten. Att inte kunna bestämma sig handlar om rädlan att du kan missa något bättre. När jag frågar om hjälp att bestämma mig vill jag få bekräftelse att det jag innerst inne vill verkligen är rätt. För jag litar inte tillräckligt på mig själv.
Det har nu slagit mig att det inte fungerar att tänka så. Visst kan man fungera som en konsekvensetiker och göra dina val efter de bästa konsekvenserna, men går det till överdrift lägger du onödig tid på att fundera på saker du ändå aldrig kommer få reda på iallafall. Gör ett val, och bestäm dig för att det var det bästa just för dig, för du gjorde det. Kommer du sedan på att det var fel val, okej. Tänk, lär, skratta åt det och gå vidare. För det är det som är livet.

Var det inte det vi sa att 2008 skulle handla om? Att sluta älta saker. Sådana du har gjort eller har framför dig. Du kan inte göra något åt det iallafall. Som Hanna skulle sagt: Skiit i det!
 Har redan nu märkt att vi första veckan efter praktiken är sönderstressade och bara ser plugget framför oss.  Det jag är mest rädd för är att vi kommer stänga in oss i någon stresskupol och glömma bort varandra sista terminen av gymnasiet. Visst ska vi satsa på plugget och göra bra ifrån oss. Men vi måste må bra under tiden.
Det är nu vi behöver varandra som mest, det är nu vi ska dela allt vi inte kommer göra efter gymnasiet, det är nu vi ska ta vara på det vi har innan det försvinner. Det är dags att sluta älta!
Jag vill gå efter filosofin lev innan du dör, lev i nuet. Men det är svårt att göra det ensam, man känner sig lätt så dum då. Låt sista terminen i gymnasiet bli oförglömlig. För våran skull: lev in våren med mig.


Kärlek /M