Som i nån slags koma.
Jag är 19, snart 20. Och jag skulle kunna skylla allting på en kris. Allt som jag själv vänder upp och ner på, allting som jag stöter bort från mig. Den första krisen efter tonåren. Men fan heller, jag har ingen ångest av att bli 20. Eller...?
Jag är ofta trött, jag längtar efter att gå och lägga mig och sova. Ändå vill jag vara vaken mer än jag kan. För jag vill komma på det. Vill komma på vad som är bäst.
Kanske tänker jag för mycket, kanske vågar jag för lite. Kanske har jag någonstans mellan kaffegrut och elaka kunder glömt vart jag skulle. Och tröttnat.
Jag är arg och trött. Men hur fan hamnade jag här?
Det kanske är en kris trots allt.
Eller så sover jag bara.
Jag hör var du är.......Kaos i korsetten liksom! Vill hålla om dig, vagga dig trygg. Ja, allt är en del av livet MEN jag har lärt mig att jag ALDRIG kan forcera mina tankar. De tar den tid de behöver.Du kommer att få svar men inte när DU vill utan när själen fått sin tid. Själen kan du inte muta denom att säga: ok, lilla Gullefjun, om du snabbar på mina tankar ska du få en x-tra god espresso samt 100 nkr.Nä nä, den tar sin tid å så en dag..........Solsken igen & nya tankar på plats. Det är ju det som är utveckling, Svetlana.
Skickar dig SÅ mycket kärlek & tankar.
Kylle har så rätt som vanligt. Man kan inte springa ikapp sig själv....Man får snällt vänta på den tid som det tar...
Livet är här och nu. Du hinner med vad du ska och önskar. Låt tankarna fladdra lite hit och dit - det ruskar om i huvudet.
Kärlek Mamma
