Högstadieminnen
Skrattade oss till gråt av minnen från högstadiet d.v.s. allas våran kära Elisabeth S.
Gympalärare och vår mentor. Det allra finaste minnet vi har är när handtaget till klassrummet (på insidan) bokstavligt talat var av, sönder, kaputt och varje gång man skulle gå på toaletten var man tvungen att stega fram till katedern där hon stod och svankade och fråga om lov. Hade man tur tog hon upp det lösa handtaget ur sin väska och man fick lirka upp dörren. Var hon på riktigt dåligt humör kunde man få sitta och knipa tills mentorstiden var över.
Eller på våra jumpalektioner då hon så fint instruerade oss om hur man svingade ett brännbollsracket eller utförde kast med liten boll.
-Peeeeeendla med armen Anna!!
-Vänster, höger, vänster..SNÄRT!!!
-Jag blir FÖRbannad!!!
Hon har fått många bollar i huvudet, kritiserat vårt bollsinne och hon har kommenterat våra signaturer. Men vilka fina minnen hon gett oss, den kvinnan.
Ja, vilken kvinna! Hoppas vi blir Elisabeth-kopior när vi blir stora...NOT!
Pung på dig!
Hahaha, shit vilken pli hon måste ha haft på er. Hahaha, så jäkla smart att ta hand om handtaget!
Den kvinnan alltså. Hon var nåt att vita i.
"Men vad göööööööööööööööööööör hon?!"
haha hon gillade verkligen min signatur, hur många gånger upprepade hon det egentligen? haha senil? vilka tider det va, du, jag och hanna, VARJE dag i den där underliga mentrogruppen med en ännu mer underlig mentor, hahaha skrattar seriöst så fort jag ser henne, den kvinnan går till historen och handtaget med för den delen.
hahaha, alltid jag å den jävla pendlingen! glömmer aldrig när hon fick en sån gul mjukisboll i magen, "AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!! SLUT PÅ LEKTIONEN..." det var tider det.
